Zac har inte riktigt förstått att han inte är en katt... Fönsterbrädan är ungefär 15 cm djup.

Blev så depp av de förra inläggen att jag känner att jag måste skriva lite trevliga nyheter också, för vissa saker har ju hänt som är riktigt bra. Till att börja med har Zac fått jättefint hull - från att ha varit underviktig med revbenen som en xylofon och kantig som jag-vet-inte-vad inunder all päls, så är han just nu i perfekt skick (om ni frågar mig). Stadiga tretton kilo ligger han på nu och det är nog optimalvikten för en berger på 47 cm i manken.

Vi har slutat med mjukt godis helt. Inget mer Frolic eller mjuka tuggben. Zac har ju aldrig varit en hund som gillat att tugga på saker (om inget annat så vittnar alla mina intakta saker från valptiden om just detta), men i och med kastreringen så har hans hunger ökat enormt så vi har utnyttjat det till att få honom att tugga på hårdare grejer. Därtill har jag upptäckt att både Kvantum och Maxi säljer märgben, så det har blivit en ren delikatess här hemma. ; ) Stackars Zac, behövde vänta över tre år innan han fick sitt första märgben. Han får levergodis (som han måste tugga) och frukosten får han som den är, medan middagen blötläggs.

Till följd av allt detta så har all hans tandsten och gula pålagringar helt försvunnit. Har nog aldrig sett hans tänder så vita och rena förut :D

En annan supergrej är att han inte skällt på en hund på... tja... Jag vet inte hur många dagar (veckor?). Det är jätteskönt på promenaderna nu för tiden, då han mer aktivt börjar söka kontakt med mig när han ser andra hundar. De som är superläskiga och som gör honom orolig, betyder bara att jag får mota med en köttbulle litet mer övertygande så går det bra. Går han lös och ser en hund stannar han och söker kontakt, så jag kan koppla honom.

Och på tal om det så har han blivit en riktigt stjärna på inkallning. Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men i och med alla snövallar så kan jag ha honom lös på fler sträckor nu, då han är hindrad att springa rakt ut i vägen, om det skulle dyka upp något på andra sidan som lockar. Jag behöver inte ens ropa på honom, utan bara säga hans namn i samtalston, eller mitt i en mening, eller medan jag pratar med någon annan. Han lyssnar ändå.

Så, där har ni allt det trevliga som händer och hänt här i 11114. Han mår också mycket bättre. Enda gången han har tratt på sig är under nätterna nu, annars så har han lärt sig att Matte Ser Allt och det är ingen idé att försöka slicka sig om rumpan. Lättare hund att ge medicin får man nog leta efter också. Bara slinka ned den i munnen på honom så sväljer han så snällt så. : )

Ja, jag måste säga att jag gillar min hund. Så är det bara ; )