Jag släpade ut en lätt motvillig hund i kvällens ösväder för att träna lite bus, och när vi återvände till lägenheten var det i sällskap av krullblött hår och det allra bredaste matteleendet på länge. Steira har en helt annan attityd till träning jämfört med bara för någon månad sedan, och därför är det just nu så mycket som liksom bara lossnar.

Om man dyker in på myone i dessa tider så kan man ibland få se något sådant här gulligt som sticker fram bredvid kassadisken. Och det är varken någon gris eller gatukorsning, utan min allra finaste Steiran.

I tisdags var vi på andra kurstillfället med fortsättningsvalparna, och även om man egentligen skulle sitta still och stanna när störningsleksak hoppade förbi blev jag alldeles varm i hjärtat av min underbaring som mycket hellre ville leeeka. Vår allra bästa kursledare lyckades dessutom förvilla mig såpass att det vid hemkomst råkade bli en premiäranmälan till utställning, så den tjugoandra augusti blir det västkustvalpen. Vem som är västsveriges vackraste valp vet jag ju redan, men det finns nog andra saker där som vi kan behöva lära oss.

Nu har jag stoppat i mig ett helt gäng med hallonlakritskolor och citronyogurtkrisp som mamma lämnade kvar i lägenheten efter ett uppskattat besök, så jag ska snart rulla iväg till sängen. Imorgon är jag efterlängtat ledig, och har härligt högtflygande planer.

Hela veckan har varit intensivt hundinriktad men lördagen slog verkligen alla rekord med sitt valpkryll. Jag och Steira tog tåget upp till uppfödarHelene plus fyraveckorsKlara, nio galna sjuveckorskelpies, en tremånaders rotweiler, en halvårsgammal border collie, ett femochenhalvmånaders Steirasyskon och förstås ett gäng vackra vuxna hundar. Fler bilder finns här.
  Vi hade verkligen roligt och lyckades nog avhandla det mesta i spektrumet innehållandes blandraser och middagsillamående och avdödade maskar och gentjänster.

Steira har ikväll klivit upp på kloss och väldigt trevande men upprepade gånger snurrat bakdel några grader motsols. Det som tog dreverElton en kvart har tagit Steira mångamånader men ikväll blev det jubel. Allra mest fantastiskt var att vi i flera minuter kunde träna utan ett endaste frustrationsskall, utan iväglallande och faktiskt med jättefin förväntan på de där godisbitarna i mattehand.

Min kärlek var hemma från fisket i ett dygn och blev ännu mer saknad när han nu igen åkte. Där inte jobb lyckas fylla upp kommande veckas alla timmar försöker jag nu stoppa diverse aktiviteter för att slippa sitta för mycket lägenhetsensam. Det lär blir mycket hund. Igen.

Ville bara visa hur roligt vi har det på jobbet, innan kunderna dyker upp.

Ligger alldeles helt utkavlad framför en fläkt på full effekt, och lyssnar repeat på Brolles lilla regn. Bortvänd från de öppna fönstren blir det en och annan egen ton, men ooh vad jag saknar pianot och rösten och notnötterna som finns kvar i gamlahemmat.

I övrigt har dagen innehållit en underbart morgonfin timma i skogen där Steira hela tiden förlamade mig i en dubbelvikt skrattställning. Min toktjej har en riktigt härlig hjärna som hon idag använde till att upptäcka tyngdlagens fantastiska fördelar som outtröttlig lekkamrat. Med pipbollen i ett stadigt grepp kutade hon uppför en backe, släppte bollen och jagade efter den utför, fångade igen och rusade uppför, gång på gång på gång på gång ..

I mina försök till ett konstruktivt samarbete med Steirahjärnan är det ungefär lika svårt att hålla sig för skratt, för det finns inte en enda gång som anledningen till att det inte alls fungerar är samma. När vi ikväll gjorde det säkert tionde försöket med den enkla uppgiften att shejpa upp stadiga framtassar på klossen, fick vi sluta i samma ögonblick som vi börjat eftersom mjukosttuben som jag tänkt som belöning istället blev fiendeförklarad och totalt utskälld.
  Jag börjar inse att för varje sak som jag kommer lyckas lära Steira, kommer hon ha minst dubbelt att lära mig.

Efter två dagars lindeland stapplade jag raka vägen från lägenhetsdörr till längenhetssäng på samma gång helt dödstrött och livslycklig. Bland alla höjdpunkter i minnet finns nu en mångtimmars soluppgångsritt på en pigg gammelbrorsan som längde på stegen vid varje vägval som styrdes hemifrån. Vi som satt uppflugna på ryggarna och njöt passade på att spana blåbär och nattvioler och vilddjur, och försökte lista ut vilket moln som gömde solen.  Längs vägen blev det också hästbad och delad frukostmacka och blinningjakt och utspilld juice.

Enligt väl smidda planer hann vi besöka både Fjärås Bräcka och ta dubbla tripper till Tjolöholm, och dessutom bara några timmar innan morgonritten traska runt på senkvällspromenad med Wachtelgänget. Allra finast är att vi trots vår fleråriga utflyktshistorik innehållandes både glashalka, spöregn och nästan trettiogradersvärme ändå alltid ägnar varje promenad åt att prisa det perfekta vädret. Vid det här laget kan vi nog anse oss vara meteorologiskt oberoende.
 

Yes, jag lyckades få till en sammanhängande ledighet på två hela dagar och jag åker raka vägen till Lindes land. Där väntar de allra trevligaste av alla sorters två- och fyrbenta. Badkläder och ridbyxor och kamera och valp är nedpackade, nu ska bara nattens timmar sovas bort först.