Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Jag har noterat att en viss tagg på bloggen har dragit stora besöksantal den senaste veckan, nämligen den som rör sängen vi köpte i samband med flytten förra våren. Gissningsvis är det reasäsongen på Mio som orsakat det stora intresset för Enok & Thømpsons sängar.

Vi köpte vår Cape Farewell Comfort för ungefär 1,5 år sedan, med tillhörande ben i borstad aluminium, bäddmadrassen Fiord Breathe och sänggaveln Avon i pikerat utförande. Vi valde en 180 cm bred säng, 200 cm lång och extrafast på båda sidor (det är verkligen ett tips att köpa samma fasthetsgrad på båda sidorna av en dubbelsäng, min upplevelse är att olika fasthetsgrad alltid leder till att det blir en skidbacke mitt i sängen, med lutning mot den mjukare sidan).

Så här ser den ut. Färgen är Roma Beige (som verkar heta Romo Beige nuförtiden), men intrycket är mer åt det grå hållet, tycker jag.

Jag har egentligen inte mycket att säga utöver att vi är väldigt nöjda med sängen. Möjligen skulle jag ha önskat att den var ännu något fastare (eller så är det den tjocka bäddmadrassen som gör att den känns lite mjuk), och att färgen var mer beige. Det är helt klart den bästa sängen jag någonsin haft, men jag har vid några tillfällen sovit i skönare sängar på hotell, och då har det i regel varit sängar från Enok & Thømpsons exklusivare ”modermärke” Carpe Diem.

Bäddmadrassen är väldigt skön (men lite för mjuk för mig, tror jag), och jag tycker att den andas ganska bra. Trots att den har en latexkärna tycker jag aldrig att det känns sådär svettigt och klibbigt som det kan göra med sådana madrasser.

Att säga att vi sover bra i den vore dock en lögn, men det beror knappast på sängen, utan på att vi allt som oftast delar den med en ettåring, en treåring och ibland en katt eller två, och sover i alla möjliga – och nästan omöjliga – ställningar och konstellationer. Vi önskar dock av denna anledning att vi hade kostat på oss en 210×210 istället…

Jag tror att vi betalade ca 34-36 000 kronor för hela klabbet förförra sommaren, då den var på något erbjudande, minns inte exakt. Min uppfattning är att det är en prisvärd säng. Sängen vi hade innan var någon kontinentalsängsvariant från Mios egna sortiment, som kostade mindre än hälften så mycket, men också var ganska obekväm, hade en bäddmadrass som verkligen drog till sig svett, och snabbt såg sliten och ful ut. Ytterligare innan dess hade B en enkel ramsäng med furugavel, och jag hade (innan vi flyttade ihop) en rund (!) historia från Ikea som gärna ville glida isär i fyra tårtbitar. Så visst har vi gjort en sängkarriär de senaste tio åren.

När tiderna av bebiskräk och …diverse… från sjuka och/eller icke rumsrena barn är slut i vårt hushåll kommer vi nog att byta upp oss till en ”riktig” Carpe Diem-säng. Kanske en ställbar, för långa, lyxiga helgmorgnar med kaffe på sängen och en bok. Den tiden är dock inte här ännu, och tills dess är vi helt nöjda med vår Cape Farewell Comfort.

Vi reafyndade själva nya duntäcken och -kuddar på Jysk förra veckan, som har förbättrat sovsituationen ytterligare. Jag har till exempel fått två kuddar som inte går att knöla ihop till knytnävsstorlek…